Tiden som följde var fylld av en smärta som blev rent fysisk. Men efter ett år kunde hon skriva "Jag vet nu att man inte dör av sorg". Och efter ytterligare ett år kunde hon allt oftare uppskatta den andra chans som livet har gett henne.
I När livet stannar berättar Malin Sävstam i dagboksform om katastrofen och om hur hon och sonen Axel genomlevde de första året efter den. Berättelsen går från svartaste kaos till gryende hopp. Det är en upprörande och oerhöert sorglig bok, men också en ärlig och klok berättelse där läsren får vara med i sorgens alla stadier.
Så lyder texten på baksidan av Malin Sävstams självupplevda berättelse i boken När livet stannar. Bitvis är boken helt okej och däremellan så suger den faktiskt. Jag blir irriterad på att hon hela tiden sätter sig själv i främsta rummet, hennes sorg är viktigare än sonen Axel. Okej, visst hon har förlorat sin man och två barn, men hon har ju fortfarande ett som överlevde! Det är väldigt mycket skrivet om maken Mats, men inte så mycket om de två barn som hon förlorade: Elsa och Harald. Jag är förvånad över att hon inte valde att stanna kvar och leta efter de två barnen istället för att åka hem till Sverige. Jag vet att åtminstone jag skulle göra det! Men ingenstans i boken så hittar man att hon ens gör ett försök till att leta efter dem!
Jag är tveksam om jag kommer att läsa hennes andra bok, för den här lockar tyvärr inte till fortsatt läsande! Det är väldigt mycket upprepningar tycker jag och jag blir störd över att läsa om en så egotrippad person som sätter sig själv och sin döde man i främsta rummet och sedan kommer på att hon har barn också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar