Baksidetext: Marie Sharp fyller 60 år, går i pension och får frikort på tunnelbanan. Det är en lättnad, tycker hon. Hon har minsann inga problem med att acceptera sin ålder. Hon tänker inte bli en sån där gamling som cyklar i Mongoliet, ständigt studerar nya språk eller går in i bokcirklar för att hålla sig ung och stimulerad.
Hon vill inte vara ung och stimulerad!
Hon tycker att relationer med män bara är komplicerade och slutar med tårar - precis som när man försöker förprogrammera sin video. Och folk som inte kan låta bli att prata om sina barnbarn är oerhört irriterande, skriver hon i sin dagbok. (Men vi som läser den ser att känslor både kan vara motsägelsefulla och förändras.)
I dagboken får vi följa Marie Sharp under nästan två år, som hon skildrar med värme, vresighet och brittisk humor. Hon lär sig ett nytt ord som passar henne allt bättre: SWELL - sixty, well off, enjoying life.
Nej! Jag vill inte gå med i en bokcirkel. av Virigina Ironside. Jag hittade mitt exemplar på Fyndlagret, när jag kollar Adlibris och Bokia så ser jag att titeln utgått.
Boken är skriven i dagboksform och likt en dagbok kommer texterna lite hipp som happ. Det var lite svårt att komma in i boken tycker jag. Det är inte att den var svårt skriven med krånglig text och så, utan att jag hade lite svårt att få grepp och personerna som Marie Sharp omger sig med. Men när jag väl fått lite hum om vem de alla är så blir boken genast mycket lättare att läsa. Det känns som om man tjuvläser någon annans dagbok, vilket man på sätt och vis gör. Jag tycker att Viriginia lyckats skriva boken bra, den är liksom skriven som man själv skulle skriva en dagbok.
Så jag tycker att det är en helt okej bok att läsa, lite smårolig emellanåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar